Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Håkan Hellström – Dom jag kommer ifrån

År 2000

En tidig morgon för tio år sen i ett litet risigt studentrum på Smålands nation i Lund. Två slitna killar som redan hade blivit lite för gamla för studentlivet har festat en hel natt och skrålade genom ”känn igen sorg för mig Göteborg”. Det lät troligen förfärligt eftersom alla vet att jag sjunger som kratta! Vad fick två killar 27-28åriga killar att reagera så fånigt på morgonkvisten. Jo, för att Håkan Hellström var den förste svenske artist i vår generation som sa något om våra liv. Vi hade också ramlat ner för glada gatan i många år, insett den sköra gränsen mellan eufori och sorg, vi gick på indieklubbar, festivaler och lyssnade på the Smiths och the Stone Roses på efterfesten.

Många menade att Håkan Hellströms första skiva beskrev tonåren men egentligen handlade det om den ”förlängda ungdomstiden” som uppstod genom 90-talets krisår då de flesta tidiga 70-talister hade att välja mellan långtidsarbetslöshet eller långtidsstudier. Vissa trodde ironin och slackeridealet som präglade 90-talet var en trend och en livsstil, men jag hävda att det också hade strukturella och samhällsekonomiska orsaker. Ur samma källa växte även Broder Daniels estetik som de ”vackra förlorare”. En estetik som alltid präglat Håkan Hellström men kombinerats med en ovanlig förmåga till masskommunikation, energi och optimism.

År 2010

Föräldraledig med mitt första barn. Jag går med barnvagn på en kyrkogård i ett Malmö som är härjat av skottlossningar av en rasistisk krypskytt. Jag lyssnar på ”dom där jag kommer från”. Vilken låt, jag är minst lika euforiskt som i studentrummet för tio år sen. Jag inte motstå detta röj, manchesterpopiga introt, refrängen och textens referenser till Freddie Wadling och Union carbide production. Detta är årets låt och Håkan Hellström säger fortfarande något som berör mig.

Kanske berörs jag för att både jag och Håkan Hellström stadgat oss, fyllt trettiofem och fått barn.Vi har både lämnat indieklubbarna till förmån för familjeliv. Detta räcker inte utan Håkan Hellström har fortfarande passionen för popmusik och drivet att söka sig vidare och utmana sig själv. Sedan uppskattar jag att han idag påminner oss om sköra gränsen mellan misslyckande och succé, där parkbänken alltid är nära. Det är knappast ett storvulet politiskt statement. Utan ett nödvändigt påpekande i en tid av hutlös konsumtionsideal, då arbetslinjen har blivit en politisk norm och ett gäng iltoleranta reaktionära slipskillar i 30-årsåldern har fått obegränsat talarutrymme i Riksdagen. En tid som påminner om det tidiga 90-talet då jag gick på gymnasiet och lyssnade på Union Carbide på bommen på P3. Som var ett radioprogram som givetvis sändes från Göteborg och där sluts cirklen.

Slutligen vill jag säga om du inte gillar Håkan Hellström gillar du inte musik eller åtminstone gillar duinte musik som jag gör det.